FÖR PROJEKTET  AL-ANDALUS.

av José Luis Ramirez

       Den arabiska kulturen är inte ett främmande element i Europas historia. Under nästan 800 år fanns ett land i Europa som fick uppleva den arabiska kulturens högtid och som bidrog till att den kristna Europa överskred sin mörka medeltid. Landet hette al Andalus, Sefarad för judendomen. Att glömma den arabiska Spaniens betydelse för Europas intellektuella utveckling innebär en stor okunnighet om oss själva som vi borde råda bot på. Särskilt i vår tid när miljoner människor med arabisk bakgrund nu utgör den största invandrargruppen i Sverige och på vår kontinent och dessa människor har svårigheter att på ett naturligt sätt etablera sig i våra länder är kunskapen om arabisk kultur en brådskande angelägenhet för bägge parter. Om vi bara fäster oss vid vissa begränsade kulturskillnader mellan Europas och invandrarnas hemländer och vidhåller den rådande okunskap och kontakträdsla på bägge sidor, då kommer vi aldrig att få en önskvärd migrations- och integrationspolitik som kan skapa en bra Europa under detta millennium.

       Jag uppmanar alla förståndiga krafter att stödja och bidra till detta kulturella kunskapsprojekt och de arrangemang och åtgärder, i form av kulturprogram, artiklar, föreläsningar, studiecirklar, studieresor, forskarutbyte, publikationer, utställningar m m, som den kan föranleda. Vi hoppas på hjälp från alla goda krafter.

       José Luis Ramírez

Europa och Sverige lever idag i en helt ny historisk era. Tiden då nationerna kunde stänga in sig, bedriva en egen och självständig politik och hålla gränserna någorlunda stängda och kontrollerade mot varandra är förbi. Förbi är också den tid då vi européer härjade i den numera s.k. tredje världen och ”koloniserade” den. Idag känner sig många européer koloniserade av människor från andra länder som kommer med sin arbetskraft och sin förhoppning att få leva ett värdigt liv. Man kan kalla detta ”social turism”, resurstillskott, hjälp till vår åldrande befolkning, eller vad som helst, beroende på vilka värderingar (negativa eller positiva till det främmande) som styr våra attityder. Faktum är att vi inte längre kommer ifrån en daglig samlevnad med människor från andra kulturer och med andra värderingar än våra. Vare sig vi vill det eller ej så måste vi ta skeden i vacker hand och göra något gott av situationen. Och situationen bär mer gott än ont med sig, om man tänker efter.

Ett globaliserat samhälle som vårt kräver att vi inte låser vårt perspektiv och vårt tänkesätt. Det gäller att förstå att andra människor har andra erfarenheter och andra historiska och kulturella bakgrunder och att deras värderingar kan vara ibland bättre och ibland sämre än våra. Det är så det ska vara i ett samhälle som har satt ”kunskapen” som sin främsta motor. Olika perspektiv berikar, inte utarmar. Den som enögd lever i sin egen kultur förvandlar potentiella resurser i aktuella konflikter.

Europa har sedan många århundraden tillbaka varit en smältdegel för tre kulturer: den judiska, den muslimska och den kristna, varav den sistnämnda kan betraktas som en blandning av ursprunglig kristendom med grekiskt tänkande. Vår grekisk-kristna kultur har i åratal velat hålla sig skild från den judiska och muslimska kulturen. I själva verket är detta bara en historisk lobotomering.

Att judarna har levat mitt bland oss sedan de utsattes för en ”diaspora” och att de hela tiden bidragit till stora insatser inom vetenskapen och humanismen är helt obestridligt. Det räcker med att slå upp vilken uppslagsbok som helst. Judarna har alltid haft en stor förmåga att anpassa sig till vår kultur och medverka i den, även om de kristna ofta velat misstänkliggöra deras närvaro och skapat institutioner typ Inkvisitionen för att skydda sig mot ”smittorisken”.

Annorlunda har det varit med den muslimska kulturen och religionen.

Sedan muslimerna kastades ut från Spanien och Södra Italien och sedan kristendomen gjorde upp med dem under korstågen och i kriget mot Turkiet, har en skenbar tudelning av vår Medelhavskultur upprätthållits. Att detta är en historisk lögn måste ändå någon gång med all kraft sägas.

Åtminstone ett land i Europa upprätthöll en muslimsk kultur under nästan 800 år. Detta land hette al-Andalus för muslimerna och Sefarad för judarna. Att Spanien på 700-talet blev ”erövrat” med vapen av dåtidens expanderande muslimska välde är en myt. Man erövrar inte ett helt land, från Gibraltar till strax söder om Pyrenéerna, på tre månader. Att det skulle ta de kristenstyrda riken 700 år att återerövra något som så lätt hade erövrats är en av de historiska lögnerna som vi lärt oss i våra läroböcker. Sanningen är att den muslimska kulturen etablerades och frodades i Spanien, där en judisk koloni redan fanns. Europas viktigaste kulturcentrum på den tiden blev Córdoba, en stad med 500.000 innevånare och huvudstad för Kalifatet. Det är Córdoba, inte Bolonia, som blev det första viktiga utbildningscentrum på europeisk mark. Den muslimska kulturen levde samman med den judiska och den kristna och bidrog till att den europeiska medeltidskulturen kunde utvecklas som den gjorde mot renässansen och upplysningstiden. Det var nämligen de muslimska intellektuella (vetenskapsmän, filosofer, jurister) som övertog och räddade viktiga delar av det grekiska kulturarvet efter det romerska rikets kollaps. Astronomin, matematiken, naturvetenskapen och filosofin, som araberna lärt sig i Grekland och Indien, kom till Europa genom deras försorg och med hjälp av judiska, arabiska och kristna översättare. Att araberna dessutom införde pappersbruket, som var okänt för grekerna och romarna, det har en enorm betydelse för kulturens spridning som uppfinningen av tryckkonsten på 1400-talet skulle fullborda. Den första pappersfabriken i Europa fanns i Jativa i Spanien.

Det saknades inte kontakter mellan Norden och Kalifatet i Spanien under vikingatiden och en nordisk klass kom också att ha betydelse under kalifatet och dess söndring i småriken s.k. taifas. De som tillhörde denna samhällsklass kallades salaba, som har med slaver eller slavar att göra. Flera kungar under taifastiden var en ”salaba”.

Att såväl de arabiska staterna som de europeiska glömt detta historiska samband är ytterst beklagligt. Den arabiska högkulturen raserades, glömdes bort och ersattes av religiös fundamentalism och intellektuell stagnation. Den kristna kulturen, å andra sidan, gjorde sig av med minnet av de arabiska inspirationskällorna och utvecklades mot en politisk och kulturell frigörelse från religionen, med en naturvetenskaplig och teknisk framtidstro som blomstrade fullt ut under upplysningstiden. Den franska positivismens fader, Auguste Comte, som gör upp med den teologiska andan och förkunnar dess ersättning med en positiv anda, upplyser oss på flera ställen om den arabiska kulturens bidrag till denna utveckling.

Den kulturella integrationen mellan muslimer och mer eller mindre troende kristna har blivit en av dagens stora frågor även i Sverige. Den muslimska världen har kommit till oss för att stanna. Aldrig hade tidningar, radio och TV ägnat så mycket tid och utrymme åt dessa frågor. Vi är tvungna att få till stånd en konstruktiv dialog, en dialog som inte bara handlar om det som skiljer oss åt utan också, och kanske främst, om det som förenar. Allting är inte religion, slöjor och moskébyggen. Vi har faktiskt en rad gemensamma historiska och kulturella värden som vi borde lyfta fram.

Vi talar idag om kulturellt integrationsarbete, fritt från politiska och religiösa revir. Vi vill främja kunskapen om de arabiska kulturella värdena, såväl historiska som aktuella. I samma anda arbetar nu en rad institutioner i Andalusien, som blivit en av Spaniens politiskt självständiga regioner. Både i Sevilla och i Granada finns stiftelser som arbetar för ett främjande av kunskapen och kontakten mellan de tre Medelhavskulturerna. Andalusien och Norrland ingår numera i samma Europeiska Union. Våra svenska organisationer och våra utbildningsanstalter bör etablera kontakter med denna södra del av Europa och dess kulturrikedom för att i Sverige utveckla aktiviteter som kan främja en ömsesidig förståelse och samarbete. Det gäller kulturell informationsspridning bland medborgarna i allmänhet, kulturellt utbyte (musik, konst, studieresor) men också att få till stånd en verksamhet på högskolenivå som inte bara ägnar sig åt religionshistoria utan också åt forskning inom idé- och kulturhistoria.

Följande aktiviteter borde anordnas i samarbete med bl. a. Medelhavsmuseet, under medverkan av Historiska museet, svenska universitet, folkbildningsförbund och kulturföreningar med bidrag från spanska myndigheter och kulturinstitutioner:

- Konstutställningar och historiska utställningar

– Föreläsningsserier om andalusiskt inflytande inom vetenskap och filosofi

– Studiecirklar och seminarier om särskilda aspekter och personligheter från den arabiska kulturen i Andalusien

– Forskningsprojekt om europeiska och i synnerhet nordiska kulturella kontakter med andalusiskt tänkande och kultur under 1000-1400-talet

- Studiebesök i Toledo och Andalusien

– Sammanställning av skrifter och översättningar till svenska av relevanta verk samt spridning av befintlig litteratur.

José Luis Ramírez

Medlem i styrelsen för föreningen Arabiskt kulturinstitut