Förord
av Hans Kungliga Höghet Prinsen av Wales
Jordanien har länge framstått som ett land med
tolerans och fredlig samexistens mellan folk med olika
religioner. Dessa levnadsvanor utgör en tradition som
har stöd hos folket i lika hög grad som den kungliga
familjen. Jordanien förblir en plats där vanliga kristna
och muslimer har den förtrogenhet med, och respekt för,
varandras tro och högtider, ’id, som en gång var vanliga
i hela Mellanöstern och nu är så sorgligt undergrävda av
politiska och religiösa stridigheter och social oreda.
Av alla människor i Jordanien har ingen varit mer
orubblig i sitt stöd för denna ovärderliga tradition än
kronprinsen, Hassan bin Talal. Den här boken är både det
senaste beviset på detta och ett särskilt viktigt steg
på vägen i en lång, och ibland säkert tröttsam, kampanj
för att främja den förståelse utan vilken varaktig
tolerans inte kan upprätthållas.
Den kristne araben, väl integrerad både i hela
Mellanösternsamhället och den kristna världen, borde
vara en av de bästa garanterna för varaktig ömsesidig
förståelse och tillit mellan två stora religioner — och
mera allmänt mellan islam och Väst som jag ibland har
uttryckt det. Sorgligt nog tycks båda sällan inse att
denne existerar, och när man kommer ihåg honom blir han
alltmer illa behandlad, både av fundamentalistiska
kristna utifrån och fundamentalistiska muslimer
därhemma.
Kronprinsen skriver att "muslimska araber behöver
veta mer om de kristna som genom historien har levat
mitt ibland dem", och hans bok var ursprungligen menad
för denna publik. För mig som skriver i England står det
lika klart att kristna i Väst behöver veta mer om dem av
sina trosfränder som har bott i den del av världen där
kristendomen började ända sedan den började. Hur många
av oss vet exempelvis att folket i den lilla staden
Ma’adaba i Jordanien är ättlingar i rakt nedstigande led
till några av de tidigaste kristna — med en oavbruten
gudstjänsttradition mycket längre än vår egen?
Det är därför jag i så hög grad välkomnar den här
boken i brittisk utgåva. Den kan bidra till att avhjälpa
även vår okunnighet. I ett tal i Oxford 1993 påminde jag
om att graden av missförstånd mellan den islamiska och
västerländska världen fortfarande var riskabelt hög. Jag
försökte framhålla vår tacksamhetsskuld till islamisk
lärdom, de speciella dragen i den islamiska synen på
världen och en del av våra mer flagranta
missuppfattningar om den islamiska lagen och deras seder
och bruk. Jag ville börja skingra dessa
missuppfattningar.
Det överväldigande positiva gensvar jag mötte visade
att budskapet låg rätt i tiden och slog an en sträng.
Kronprinsens skildring av kristendomen i arabvärlden är
ett ytterligare och mycket tyngre bidrag till den
väsentliga uppgiften att bygga upp förståelse, och ett
lärt verk som jag inte kan hoppas på att tävla med. Jag
hyllar honom för detta och anbefaller det åt vidast
möjliga läsekrets: det finns få ämnen som är i mera
trängande behov av vår uppmärksamhet.
H. K. H. Prinsen av
Wales