Efter att ha uthärdat ett halvsekel av en allt hårdare ockupation utforskar palestinierna nu olika vägar för att uppnå fred.  De för en kamp för sina rättigheter i enlighet med internationell lag i sådana fora som FN och Internationella domstolen i Haag, samtidigt som de söker stöd i global solidaritet och fredlig aktivitet genom Rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS).  Richard Falk har studerat Israel/Palestina-konflikten inifrån under sin långa internationella verksamhet.  I "Palestinas horisont" ser han närmare på de pågående förändringarna och ger en ingående analys av en av vår tids mest kontroversiella frågor.  Han undersöker sambanden och förvecklingarna i Israels och Palestinas historia och politik, samtidigt som han går in på de komplicerade relationer konflikten har skapat i det internationella samfundet.  Han avvisar bestämt idén att den palestinska kampen nu skulle vara en förlorad sak och tar upp nya möjligheter att få till stånd förändringar.  Han sätter därvid in den pågående konflikten i ett större sammanhang.  Han reflekterar över Edward Saids arv och framhåller hans idéer som en humanistisk modell för fred, som tar hänsyn till de väldiga svårigheterna att åstadkomma en lösning.

Richard Falk, född 1930, är professor emeritus i Internationell rätt vid Princeton University.  Mellan 2008 och 2014 tjänade han som FN:s särskilde rapportör om situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Palestina.  Richard Falk, en av palestinafrågans mest etablerade och auktoritativa röster, framlägger här sin hittills mest genomtänkta och samlade historiska översikt.

Richard Falk har författat ett tjugotal böcker, bl.a. "Palestine:  The Legitimacy of Hope", "Breeding Ground:  Afghanistan and the Origins of Islamist Terrorism", "Chaos and Counterrevolution" och "Religion and Human Global Governance".

Förord

Vid 2016 års slut tycks den israelisk-palestinska konflikten stå inför en ny fas.  Å ena sidan har FN:s säkerhetsråd i resolution 2334 med imponerande enstämmighet fördömt utvidgningen av de israeliska bosättningarna med en majoritet av 14 - 0 av rösterna; USA lade ned sin röst.  Denna symboliska handling bekräftade att världens större länder förblir engagerade för en rättvis lösning av konflikten, med respekt för palestiniernas rättigheter under internationell lag och inställda på att FN skall fortsätta att spela en viktig roll i denna process.

Samtidigt tycks tanken på en hållbar fred genom en tvåstatslösning, som förblivit FN:s och diplomatins officiella ståndpunkt, lika avlägsen som någonsin.  Den nuvarande israeliska regeringen verkar ointresserad av en kompromiss genom förhandlingar med det palestinska folkets representanter.  Dessutom saknar palestinierna en enad ledning och har f n ingen helt legitim representation.  På marken tycks det pågå en israelisk offensiv för att kontrollera hela Jerusalem och det mesta av Västbanken, vilket saboterar upprättandet av en fungerande, suverän palestinsk stat som tvåstatsuppfattningen vilar på.

Fastän den palestinska kampen på internationell nivå, särskilt inom FN, fortsätter, råder en nästan total skepsis vad gäller såväl den föreslagna tvåstatslösningen som den traditionella diplomatins förmåga att skapa en överenskommelse mellan Israel och Palestina.  Istället hängs det hopp som ännu finns upp på en förskjutning av den rådande maktbalansen så att den israeliska regeringen reviderar sina intressen på ett sätt som möjliggör ett rättvist och hållbart politiskt tillmötesgående av palestinska krav.  Om en sådan förändring kunde ske, blir det som ett resultat av ett förstärkt palestinskt motstånd mot den israeliska ockupationen, som nu är inne på sitt femtionde år, och en växande global solidaritetsrörelse med sådana inslag som BDS-kampanjen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) avsedd att utmana Israels politik som strider mot internationell lag.  Som denna bok hävdar, tycks de palestinska utsikterna f n vila på folks aktivism snarare än på regeringars och FN:s diplomati.  Om maktrelationen förändras för att skapa en större balans, skulle en återupplivad diplomati baserad på en genuin fredsprocess kunna bidra till en lösning i framtiden.

Dessa perspektiv utforskar jag i en rad grundligt reviderade essäer som jag skrivit med denna bok i sinnet.  Jag börjar med några kapitel som presenterar palestinska föreställningar, prioriteringar och ändrad taktik med tanke på det större politiska sammanhanget, där den diplomatiska ram som etablerades för mycket länge sedan för att bringa fred till Israel och Palestina efter årtionden blivit djupt diskrediterad.  Som en reaktion på tidigare misslyckanden i den väpnade kampen och därpå följande diplomatiska missräkningar, har ökad uppmärksamhet kommit att ägnas civil aktivism, både i form av palestinskt motstånd mot ockupationen och global solidaritet med den palestinska kampen för självbestämmande och rättigheter i överensstämmelse med internationell lag.

Den andra avdelningen innehåller kapitel som belyser denna strategiska och taktiska förskjutning i riktning mot en rad fredliga initiativ, både internt och internationellt, avsedda att exponera, misskreditera och utmana Israels olagliga och omoraliska politik.  Huruvida en sådan taktik märkbart kan förändra maktbalansen som så tungt väger över till Israels fördel är den dominerande frågan som inte snabbt kommer att lösas.  Den påverkas i sin tur av hur regionala spänningar i Mellanöstern hanteras och om USA och Europa kommer att ändra inställning till konflikten.

Den tredje avdelningen ägnas Israels brutala svar på denna senaste palestinska taktik.  Det har vidtagit en rad egna taktiska åtgärder, inklusive aggressiva kampanjer för att förtala BDS:s förkämpar och andra propalestinska aktivister som "antisemiter".  Denna motoffensiv undviker att ta upp den väsentliga kritiken mot dess politik och praktiska handlande och koncentrerar sina ansträngningar på att misskreditera kritiker och aktivister genom angrepp på FN som partiskt och olika former av trakasserier hemma och internationellt.

Den fjärde och sista avdelningen beskriver de olika sidorna av Edward Saids levande, varaktiga arv, denna det palestinska folkets mest inflytelserika och mänskliga röst, en ständigt värdefull källa till mänsklig reflektion och vägledning.  Det är värt att notera att Said mot slutet av sitt liv satte sitt hopp till en enstatslösning: palestinier och israeler skulle leva tillsammans i en sekulär stat.  Denna skulle förstärka de båda folkens jämlikhet genom ett gemensamt engagemang att försvara de mänskliga rättigheterna för alla som levde inom dess gränser.  I viktiga avseenden kan kapitlen som ingår i denna volym läsas som en fortsättning på och kommentar till de åsikter som Edward Said så vältaligt gav uttryck för.

Richard Falk

Övers. av Ingvar Rydberg

Ur boken

Om jag tar till en terminologi jag använt i andra sammanhang, vad är den relevanta "möjlighetshorisonten" jämfört med "nödvändighetshorisonten" och "önskehorisonten"?  Hur söker vi ett resultat som bäst går på den spända linan mellan att uppfylla palestinska krav under internationell lag och acceptera realiteten av en israelisk stat inom 1967 års gränser - en stat vars närvaro accepterats som en realitet av FN (1967), PLO (1988) och arabstaterna (2002)?  Kan vi finna några "nödvändighetshorisonter" i ett politiskt rum där de mest upprörande palestinska klagomålen kan tillmötesgås utan en underminering av det israeliska samhällets grundläggande identitet?  Det är kanske genom att ställa upp dessa båda mål som jag bäst klargör hur osannolikt det ter sig.  Det kan tydligast ses av den palestinska minoriteten i Israel (20 procent), som har uthärdat många former av diskriminering sedan statens etablering 1948.

Ytterligare utdrag ur Boken

Slutligen bör vi åter understryka de globala trenderna sedan andra världskrigets slut.  I stort sett har de militära avgörandena inte varit bestämmande.  Detta gäller de större antikoloniala krigen.  Det gäller också striderna mellan stat och samhälle i Östeuropa och Sovjetunionen och framför allt i Sydafrika, där en fredlig strategi i stor utsträckning ledde till ett anmärkningsvärt resultat som trotsade alla förväntningar.  USA:s militära herravälde över Vietnam under ett årtionde medförde ingen seger utan ett förödmjukande politiskt nederlag.  Visserligen besegrade den överlägsna koalitionen Saddam Hussein i det första Gulfkriget 1991 och medförde en politisk kapitulation.  Men Irak fick föra sitt försvar mot dessa vida överlägsna västliga och regionala styrkor på slagfält i öknen, där folkliga och konventionella former av motstånd var irrelevanta.  Det är när folket blir centralt engagerat i en kamp som soft power-instrumentens politiska kraft blir tydlig.  Även när framgång kan uppnås i ett legitimitetskrig, garanterar det inte seger i den politiska kampen, vilket sådana fall som Tibet, Tjetjenien och Kashmir förutom många infödda folks strider illustrerar.  Vad övergången till legitimitetskrig faktiskt uppnår är en betydande neutralisering av hard power-fördelar i en politisk kamp som innefattar sådana fundamentala rättigheter som självbestämmande.  I det avseendet är det den mest relevanta omtolkningen av den palestinska nationella rörelsens visioner och strategi.

Denna betydelse erkänns i ökande grad av Israel självt, som har förskjutit sitt intresse från palestiniernas väpnade motstånd till vad det kallar "delegitimeringsprojektet" eller lawfare, negativa termer som framställs som försök att göra slut på Israel genom tillgripande av sådana utmaningar mot Israels legitimitet som den igångsatta BDS-kampanjen.  Den israeliska propagandan hävdar att Israel görs till offer i ett illegitimt legitimitetskrig, ett argument som amerikanska politiska ledare tycks acceptera; de avslöjar därmed sitt mycket inkonsekventa, maktpolitiskt betingade stöd för internationell rätt och moral.

Det finns flera tänkbara utvecklingslinjer de kommande åren vad gäller det palestinska engagemangets utsikter i ett legitimitetskrig mot Israel.  För närvarande står det klart att det är en vision som väl kan återge den palestinska nationella rörelsen en kollektiv enhet och därigenom bringa hopp om en ljusare palestinsk framtid.

En rad från Mahmoud Darwishs dikt "Mahmoud Darwish tar farväl av Edward Said" uttrycker den centrala känslan som får kraft av en sådan politisk inriktning:

Gårdagen rymmer ingen morgondag.
Så låt oss rycka fram!

Intervju på engelska med Prof. Richard Falk av Rima Khalaf om FN och Israels 'apartheid regime' från 27 mars 2017
http://www.youtube.com/watch?v=F53M_MviMi0
Prof. Richard Falk on Rima Khalaf, the UN & Israel's 'apartheid regime' 459
"We speak to former UN Special Rapporteur for Palestine Richard Falk about whether Rima Khalaf was forced to resign over their report that accused Israel of establishing an 'apartheid regime' in Palestine."