Under de sjuttio år som gått sedan nakban har palestinier i exil - första, andra och tredje generationen - vidgat och befäst det bildningsrum som de ärvt från hemlandet.  En intellektuell elit har gjort en stor insats för att synliggöra och förklara Palestinas historia och samhällsstruktur.  Salim Tamari är sedan flera decennier en tung profil inom denna grupp av kulturbärare som verkar både internationellt och lokalt.  Som professor i sociologi och redaktör för flera palestinska tidskrifter har han utöver sin fasta anställning vid Birzeituniversitet i Palestina (Västbanken) verkat som gästprofessor vid universitet i USA och Europa.  Han har en omfattande vetenskaplig publikationslista och anses vara den ledande experten inom sitt fält.

I denna essäsamling återkommer han till sitt huvudämne, Palestinas sociala historia från mitten av 1800-talet fram till nu.  Tamari lyfter fram ett Palestina som vi annars sällan hör talas om: en självklar historisk enhet, etniskt och kulturellt präglad av mångfald, och ekonomiskt av differentiering av handel och industri.  Huvudtemat är vad Tamari kallar "den ofullbordade moderniteten": konsekvenserna av den politiska utvecklingen som splittrat Palestinas modernitet och försvårat dess övergång till "normalitet".

Den största delen av boken upptas av porträtt av betydelsefulla profiler i Jerusalems intellektuella krets under 1900-talets första decennier.  Trots det lärda och komplexa innehållet med många infallsvinklar är boken fängslande och medryckande skriven, med glimtar av underhållande detaljer trots den underliggande tragiken.
 

Innehållsförteckning

Förord, av Kerstin Eksell, Professor emerita i semitisk filologi, 7
  1.  Introduktion: Palestinas konfliktfyllda modernitet, 15
  2.  Berget mot havet? Kulturkrig i östra Medelhavet, 35
  3.  Från Emma Bovary till Hasan al-Banna: Småstäder och social kontroll, 49
  4.  Borgerlig nostalgi och den övergivna staden, 69
  5.  En musikers öde: Jawhariyyeh-memoarerna som en nyckel till Jerusalems tidiga modernitet, 85
  6.  Tawfiq Canaans nativistiska etnografi och hans Jerusalemkrets, 107
  7.  Sultana och Khalil: Ursprunget till romantisk kärlek i Palestina, 127
  8.  Omar Saleh al-Barghouti: Den siste feodalherren, 149
  9.  Ishaq Shami och de arabiska judarnas svåra situation i Palestina, 167
10.  Najati Sidqi: Den gåtfulla bolsjeviken från den heliga staden, 185
11.  Khalil Sakakini: Vagabondcaféet och Jerusalems lättjans furste, 195
Noter, 211
Bibliografi, 236
Register, 245
 

Om författaren

Salim Tamari föddes i hamnstaden Jaffa år 1945.  När han var tre år gammal, i april 1948, flydde hans familj från Jaffa när staden attackerades av judiska paramilitära grupper som en del av det arabisk-israeliska kriget 1948.  Tamari studerade vid Birzeit College på Västbanken.  Han tog senare en magisterexamen i sociologi från University of New Hampshire och en doktorsexamen i sociologi från University of Manchester.  Salim Tamari har varit chef för Institute of Palestine Studies och adjungerad professor vid Center for Contemporary Arab Studies vid Georgetown University.

Tamari har varit professor i sociologi vid Birzeituniversitetet sedan 1971.  År 1994 utnämndes han till chef för Institute of Jerusalem Studies, som ger ut den arabiska tidskriften Jerusalem Quarterly.  Han har också tjänstgjort i flyktingkommittén i de multilaterala fredssamtalen som hölls efter Madridkonferensen 1991.  Han har varit gästforskare vid Aga Khan-programmet för islamisk arkitektur vid MIT, och gästprofessor vid University of California, Berkeley (2005, 2007), New York University (2001-03); Cornell University (1997) och University of Chicago (1991-92).  Han var Eric Lane Fellow vid University of Cambridge 2008.

Med utgångspunkt i arkivmaterial och personliga dagböcker har Tamari producerat ett flertal studier som dokumenterar och analyserar det palestinska samhället.  Bland Tamaris böcker finns "Jerusalem 1948: The Arab Neighborhoods and Their Fate in the War," "Palestinian Refugee Negotiations: From Madrid to Oslo II," "Mountain against the Sea: Essays on Palestinian Society and Culture," och "Year of the Locust: A Soldier's Diary and the Erasure of Palestine's Ottoman Past", en biografi om Ihsan Hasan al-Turjman, en ung palestinsk soldat stationerad i Jerusalem under första världskriget.
 

Recension

"… Salim Tamari är palestinsk sociolog och historiker.  …  Perspektivet är ovanligt eftersom konflikten med Israel inte har en central roll i framställningen.  Här handlar det i stället om området Palestina och dess sociala, ekonomiska och kulturella utveckling under de senaste 150 åren.  Läsaren får möta kända kulturprofiler och läsa om Palestinas städer, som från 1830-talet och framåt snabbt utvecklades fram till det att moderniseringsprocessen avbröts av samhällets upplösning i samband med fördrivningen av palestinierna 1948.  …  Med sitt ovanliga perspektiv och det essäistiska tilltalet är det en mycket läsvärd bok som vänder sig till läsare som vill skapa en djupare bild av det konfliktfyllda området och dess historia."  For BTJ-häftet nr 9, 2026. / Mats K.G. Johansson
 

FÖRORD
av Kerstin Eksell
Professor emerita i semitisk filologi

Det dagliga nyhetsflödet tillhandahåller en stor mängd information om Palestina och Mellanöstern.  Däremot är det ont om gedigna bakgrundsstudier om Palestinas samhälle och historia före nutida konflikter och katastrofer.  Alltför ofta dominerar en stereotyp föreställning om det historiska Palestina som ett övergivet geografiskt område med enstaka olivlundar där herdar vaktar sina fårhjordar längs bergssluttningarna.

Salim Tamaris bok som här presenteras i svensk översättning ger därför ett välbehövligt och ovanligt perspektiv för den västliga läsaren.  Den behandlar på ett neutralt och sakligt sätt Palestinas sociala, ekonomiska och kulturella utveckling under de senaste 150 åren.  Palestinierna själva står i centrum av berättelsen, medan de politiska konflikterna får träda i bakgrunden.  Ovanligt är också att boken fokuserar på de palestinska städerna snarare än på landsbygden.

Under de sjuttio år som gått sedan nakban har palestinier i exil - första, andra och tredje generationen - vidgat och befäst det bildningsrum som de ärvt från hemlandet.  En intellektuell elit har gjort en stor insats för att synliggöra och förklara Palestinas historia och samhällsstruktur.  Akademiker har publicerat omfattande forskning, författare har skapat en nationell litteratur på världsnivå.

Salim Tamari är sedan flera decennier en tung profil inom denna grupp av kulturbärare som verkar både internationellt och lokalt.  Som professor i sociologi och redaktör för flera palestinska tidskrifter har han utöver sin fasta anställning vid Birzeituniversitet i Palestina (Västbanken) verkat som gästprofessor vid universitet i USA och Europa och han har en omfattande vetenskaplig publikationslista.  Han anses vara den ledande experten inom sitt fält.

I denna essäsamling återkommer han till sitt huvudämne, Palestinas sociala historia från mitten av 1800-talet fram till nu.  Tamari lyfter fram ett Palestina som vi annars sällan hör talas om: en självklar historisk enhet, etniskt och kulturellt präglad av mångfald, och ekonomiskt av differentiering av handel och industri.

Huvudtemat är vad Tamari kallar ”den ofullbordade moderniteten”: konsekvenserna av den politiska utvecklingen som splittrat Palestinas modernitet och försvårat dess övergång till ”normalitet”.  I olika essäer och från skilda utgångspunkter behandlar författaren Palestinas väg mot modernitet från mitten av 1800-talet fram till idag, från framväxten av industri och agrikultur och ökningen av import och export.

Dynamik och strukturer under transformationen mot en modern tid skildras i motsättningar mellan stad och landsbygd, mellan kuststäder och inlandsstäder, mellan traditionell religion och urban modernitet och med uppmärksamhet på de svåra vägval landet står inför efter de brott i den naturliga historiska utvecklingen som tillkomsten av staten Israel 1948 och ockupationen av Västbanken 1967 medfört.  Den största delen av boken upptas av porträtt av betydelsefulla profiler i Jerusalems intellektuella krets under 1900-talets första decennier.

De palestinska byarna med sina olivodlingar och fårhjordar är emblematiska för Palestina i det internationella narrativet.  Det är en bild med karaktär av evighet: nutiden är densamma som dåtiden, flera tusen års historia fryst i en arkaisk bild - och som sådan givetvis full av betydelse.  Men Salim Tamari riktar istället uppmärksamheten på de palestinska städerna och den urbana expansion som ägt rum i Palestina i modern tid.

En urban miljö befinner sig i ständig förändring.  Här försiggår en historisk utveckling; människor möts från olika håll, sociala, politiska och demagogiska förändringar lämnar alla spår i staden.  Den är ett rum för utveckling och mobilitet, och för symboliska yttringar.  Den utgör en känslig miljö för att registrera det historiska flödet i ett land.  I byggnaderna bevaras epoker och skeenden, lager på lager av tidsmarkeringar och minnen.

De palestinska städerna började från 1830-talet att genomgå en explosionsartad ekonomisk utveckling.  Europa efterfrågade agrikulturella produkter som skeppades ut från Palestinas hamnar.  Industrier anlades, och transportväsendet förbättrades, företag grundades i städerna, agrikulturen utvecklades med ny metodik.  Immigranter från olika håll strömmade till kuststäderna (Jaffa, Haifa, Akka): palestinier från landsbygden, och tyska, amerikanska och judiska immigranter - de senare ofta från Medelhavsregionen (Marocko, Grekland, Balkan, Turkiet).

Dessa städer har efterlämnat spår från kanaaneisk tid och tidigare.  Omkring år 2000 f. Kr. hade samhällen som Jaffa vid kusten och Jerusalem i inlandet redan etablerats.  I norra delen av kustlandet med sina hamnstäder dominerade fenicierna medan södra delen av kusten med städer som Gaza och Askalon från 1200-talet f. Kr. behärskades av filistéerna som erövrat landet och efterhand integrerades med den kanaaneiska ursprungsbefolkningen.  Jerusalem och inlandet däromkring behärskades av israeliterna från ca. 1 000 f. Kr.  Denna uppdelning av det gamla Kanaan bestod i stort sett in i hellenistisk-romersk tid.

De kristna och islamiska perioderna är sammantaget de längsta i Palestinas historia, närmare två årtusenden.  Den palestinska staden kan ofta spåras i traditionell kristen och muslimsk bebyggelse, gamla hus, moskéer, kyrkor, murrester, enstaka monument: de ingår i det vidsträckta ”museum utan gränser” (som författaren Raba'i al-Madhoun kallar hela landet) - ett parallellsamhälle av minnesmärken i det moderna urbana landskapet.

En av essäerna berör särskilt den gamla kuststaden Jaffa: ”Borgerlig nostalgi och den övergivna staden” där minnesbearbetning av generationerna efter nakban skildras med bakgrund i den gamla kuststaden Jaffa.

Jaffa - ”havets brud” som staden kallas i palestinsk tradition - är ännu en levande och smärtsam symbol för den förlorade palestinska kulturen.  Här en bakgrundsbeskrivning: Denna mytomspunna stad behärskades i forntiden av ömsom kanaanéer, fenicier och filistéer.  Staden förlorade sin betydelse under romartiden, tills osmanerna upptäckte att staden var en lämplig hamn och byggde ut och befäste den.

I mitten och slutet av 1800-talet hörde Jaffa till de städer som snabbt expanderade.  Den var en viktig hamn för import och export och ingick i en länk av städer som behärskade transitohandeln i Palestina.  Den berömda Jaffa-apelsinen utvecklades av palestinska odlare i mitten av 1800-talet.  Industrier för utvinning av oljeprodukter och tvåltillverkning upprättades.  Amerikanska immigranter under andra hälften av 1800-talet förde med sig modernt maskineri och senare kom även judiska immigranter och det tyska Tempelsamfundet.  I början av 1900-talet låg Jaffa inbäddat i hundratals trädgårdar och exporterade många miljoner apelsiner årligen.  Dess granatäpplen var kända som de bästa.

Där försiggick en livlig intellektuell verksamhet.  Bokförlag publicerade böcker, tidningar utkom, fackföreningar och politiska partier bildades, liksom scoutföreningar och kvinnoorganisationer.  Det fanns tjugo skolor på 70 0000 invånare.  Den palestinska nationalistiska rörelsen hade ett centrum här.

Jaffas gamla stadskärna har delvis bevarats, liksom stadsdelen Ajami söder därom, mellan stranden och fruktodlingarna österut, som byggdes omkring år 1900 och dominerades av kristna palestinier, särskilt maroniter, ur den välbärgade medelklassen.  De stora husen uppfördes i kalksten och dekorerades med valv och ornamentik i en vacker och särpräglad arkitektur.

År 1948 var stadens befolkning ännu till två tredjedelar palestinsk (muslimsk och kristen) - ca 70 000 invånare - och skulle enligt FN:s delningsplan tillhöra den arabiska delen av Palestina.  (Även en judisk närvaro har funnits kontinuerligt, till exempel fanns i Jaffa år 1839 åtminstone 153 judiska invånare.)  Efter nakban fanns endast 3 800 palestinier kvar.  Ajamikvarteret förvandlades till ett ghetto och som överallt i landet exproprierades alla fastigheter vars ägare flytt.  De gamla byggnaderna i Ajamikvarteret har gentrifierats och köpts och rustats upp av inflyttade judar som försöker finna sin identitet i denna traditionella arabiska miljö, medan palestinierna i staden kämpar för att erhålla kulturell autonomi.

Efter nakban präglas skildringarna av Jaffa av traumatiska upplevelser från flykten och av nostalgiska minnen från den borgerliga elitens epok i Jaffa.  Tamaris syfte är dock inte att beskriva det förflutna i ett romantiskt skimmer.  Han försöker perspektivera den moderna historien efter 1948, kartlägga den sociala dynamiken och finna den underliggande strukturen i utvecklingen.  Nakban och staten Israels uppkomst har inneburit ett brott i historiens gång och uppkomsten av flera konkurrerande narrativ ur olika utgångspunkter och med parallella utvecklingslinjer.  Historien består nu av skikt på skikt av skeenden:  bilden är komplex och beror på betraktarens perspektiv.

Nostalgin över det förlorade Palestina: minnena av städernas intellektuella liv och ekonomiska expansion, av landsbygdens idylliska bysamhällen fördes vidare av nakbans överlevare, de första generationerna som flydde under nakban 1948 eller efter kriget 1967 och hamnade i exil.  Upplevelserna förankrades i en ström av individuella berättelser och kom att förevigas i en förnämlig och oförglömlig skönlitteratur.  Denna nostalgi, smärtsam även för dagens palestinier, är oupplösligt förenad med bilden av det moderna Palestina som nation.

Men nya historiska skikt har tillkommit.  Den nya verkligheten, att befinna sig i exil i lägren utanför Palestina, inom Palestina, i länder runt om i världen, behöver beskrivas och bearbetas.  Därtill kommer identitet och självförståelse för de palestinier som stannade kvar och blev medborgare i staten Israel.  Deras historia har förlöpt parallellt med men avskuren från exilpalestiniernas och under andra förutsättningar: palestiniernas kamp för kulturell autonomi och för att finna rimliga samexistensformer med judiska israeler inom Israels gränser har delvis försiggått i en egen bana.

En ny fas uppstod efter den partiella återkomsten till Palestina efter Osloavtalen i början av 1990-talet — en återkomst som delvis varit ljuv, delvis plågsam, inte minst för de unga generationer som för första gången kommer till föräldrarnas och farföräldrarnas land.  Den nutida nationen behöver sammansmälta minnen och nostalgi med konkreta krav på sociala, ekonomiska och politiska åtgärder, som vilken nation som helst — i detta fall speciellt svårt, med de hinder som ockupationen skapar för dess förverkligande.

Tamari är tydlig med att moderna palestinier har en lång uppförsbacke och står inför stora utmaningar.  Det krävs mycket av dem själva, utöver trycket utifrån.

Större delen av boken ägnas åt utförliga biografier över kända profiler från Jerusalem under första hälften av 1900-talet.  Det är en miljö som dokumenterats i dagböcker och brev och i dåtida journalistik, liksom i de många litterära och vetenskapliga publikationer som utgavs.  Excentriska, originella och ibland svårförståeligt mångsidiga framstår dessa intellektuella som både bisarra och nytänkande i Tamaris beskrivningar.  De rörde sig i en sjudande intellektuell miljö där religion, politik, musik och kärleksliv fann trevande modernistiska uttryck.  Radikal pedagogik (uttråkade elever borde gå hem från skolan) praktiserades av Khalil Sakakini, oudspelaren Wasif al-Jawhariyyeh trollband sin publik på fester och konserter.  Heta diskussioner pågick om hur den framtida nationen skulle gestaltas.  Intellektuella från de gamla kristna kyrkorna i Jerusalem spelade en dominerande roll, naturligt nog eftersom de då ännu utgjorde en talrik grupp, men typiskt för tiden var att muslimer, kristna och judar alla umgicks i samma miljöer, både familjevis och genom att delta i offentliga fester, inklusive i varandras religiösa ritualer.

Tawfiq Canaan, legendarisk läkare och specialist på spetälska, verkade i Jerusalem under ett halvt sekel.  Vid sidan om sin medicinska verksamhet ägnade han sig också åt etnografi och folklore, som Tamari berättar om här.  Canaan och hans likasinnade beskrev den palestinska landsbygden och menade att bondekulturen i Palestina levt kvar oförändrad sedan den först uppkommit och att kristna, muslimer och judar alla visar en synkretistisk tradition av ritualer (typiskt regnritualer) och helgondyrkan (t.ex. al-Khader, den gröne eller sankt George, Sankt Göran).

Här erinrar jag mig hur samma humanistiska idealism och mångfaldstanke återfinns hos arkeologen Dimitri C. Baramki som först verkade i Palestina men som flykting efter 1948 kunde fortsätta sitt vetenskapliga arbete vid American University i Beirut.  I sin bok The Art and Architecture of Ancient Palestine (1969) skriver han ”att landet var hem för många olika folkslag genom alla tidsåldrar … ”Utan tvivel finns /ännu/ ett stort antal som härstammar från de bibliska israeliterna liksom från amoriter, kanaanéer och andra nationer och raser som bebott landet.”  Och han sammanfattar: ”Omständigheterna har tvingat palestinierna att gång på gång ändra sin nationalitet och sin tro men i grunden förblev de desamma.  Ingen lösning av landets problem kan rättfärdigas om dessa fakta fullständigt ignoreras.  Palestina som enhet måste bevaras.  Palestina måste tillhöra palestinierna, antingen de är kristna, judar eller muslimer.”

En annan medlem av samma familj som satt avtryck från denna tid men inte nämns av Tamari är för övrigt arkitekten Adnoni Baramki.  Han byggde karakteristiska hus i rosa och vit Jerusalemkalksten och med stora valvbågar under 20- och 30-talen; hans privatbostad i Jerusalem finns kvar, beslagtagen av den israeliska staten.  (Hans livsverk skildras av den välkända nutida palestinska arkitekten och restauratorn Suad Amiry, i hennes bok Golda sov här.)

Artiklarna belyser en komplex verklighet där historieskrivningen pågår, liksom processer för självförståelse och identitet.  De lyfter fram Palestina som kulturell och historisk enhet, med en helt egen dynamik.  Trots decennier av konflikter, desinformation och otaliga politiska utspel, besitter landet en given nationell identitet, baserad på en mycket lång historisk kontinuitet i tid och plats; en identitet som genom aggressioner utifrån förstärkts och tydliggjorts.  Trots det lärda och komplexa innehållet med många infallsvinklar är boken fängslande och medryckande skriven, med glimtar av underhållande detaljer trots den underliggande tragiken.

Kerstin Eksell

Professor emerita i semitisk filologi