Den självlärde filosofen är
en översättning av en traktat av en 1100-talsfilosof,
Ibn Tufail. Ibn
Tufail var född i Guádix nordost om Granada i det muslimska Spanien
(1109/10), och han dog i Marrakech i Marocko (1185/86).
De medeltida kristna skolastikerna i Europa tycks inte
ha känt till den lilla bok som ett halvt årtusende senare skulle göra Ibn Tufail berömd: Hayy ibn
Yaqzan. På latin: Vivens filius Vigilantis, "Den Levande, den
Uppmärksammes son". Vi kan kanske våga oss på att återge titeln
med "Liv Vaksamsson". Detta är namnet på bokens huvudperson,
och det är han som är den självlärde tänkaren, philosophus
autodidactus.
Bokens mål är att ge en
sammanhängande framställning av den dåtida filosofins världsbild och
syn på hur människan, tänkandet och universum fungerar, för att till
sist utmynna i frågan om hur tänkande, förnuft, vetande, mystisk insikt
och religion förhåller sig till varandra, och vilken den praktiska
konsekvensen av detta bör vara.
En
muslimsk Robinson Crusoe
av Ronny Ambjörnsson
(tidigare publicerad i DN)
Till ensamheten kan
man förhålla sig på olika sätt. Den europeiska ensamhetens hjälte nummer
ett, Robinson Crusoe, skapar sig en förmögenhet på sin obebodda ö. Han
fäller träd, gräver, plöjer, snickrar - Daniel Defoes roman handlar om
en man som aldrig ligger på latsidan. Samtidigt är boken en
bildningsroman, dess egentliga ämne pedagogiskt. Vad Robinson lär sig på
ön är att på olika sätt tämja och behärska naturen. Den kunskap han
förvärvar är i sista hand underordnad detta syfte.
"Robinson Crusoe" är ett av Västerlandets
mest lästa verk. I den muslimska världen finns ett verk med liknande
innehåll, "Hayy ibn Yaqzan", också det mycket läst. "Hayy ibn Yaqzan",
vars författare Ibn Tufail var verksam som läkare i elvahundratalets
Andalusien, handlar om en föräldralös pojke, Hayy, som växer upp på en
obebodd ö, livnärd av en hind.
Liksom "Robinson Crusoe" är "Hayy ibn
Yaqzan" en bildningsroman, den handlar om vad Hayy lär sig i sin
ensamhet på ön. Men där slutar likheterna. Hayys mål är inte att
behärska naturen. Denna är tvärtom hans läromästare. Av hinden lär sig
Hayy äta, dricka, röra sig, tolka djurens läten. Hayy är ett naturbarn,
han ingår på ett självklart sätt i flocken av hjortar, vilka uppfattar
honom som en av de sina.
Till skillnad från hjortarna har emellertid
Hayy en oavvislig kunskapstörst. Och i motsats till Robinsons kunskap
har den kunskap Hayy eftersträvar inget syfte utöver sig självt. Hayy
vill veta för att veta. När hinden dör grips han av en stor sorg. Livet
tycks honom tomt. Tomheten kan emellertid, upptäcker han, besvärjas med
kunskap. Vad var det som kom hinden att dö, vad är liv, vad är död?

Från omslaget |
Besatt av denna fråga skär Hayy upp hinden,
blottlägger organ efter organ, kartlägger kroppen i sitt sökande efter
livets källa. Det är en makaber skildring - Hayy uppfattar hinden som
sin mor och att öppna hennes kropp framstår i förstone som en
våldshandling. Men det är ett våld som på ett paradoxalt sätt skapar
mening. Hayy hittar hjärtat och förstår att det måste vara kroppens
centrala organ.
Fascinerad av sin upptäckt går han vidare
och studerar de andra organen, deras uppbyggnad, läge och funktion. "På
detta sätt ökade han ständigt sitt vetande och förbättrade sina insikter
tills hans kunskaper kunde mäta sig med de lärdaste naturvetares." Han
väjer inte ens för de svåraste frågor som dåtidens vetenskap stod inför:
hur skall vi uppfatta tyngden som fysikaliskt fenomen, hur förhåller sig
mångfald till enhet, vad är egentligen medvetande, finns det en själ?
Från att ha tett sig som tom framstår
efterhand tillvaron för hayy som full av frågor på vilka det finns svar.
När han till slut hittar en annan människa - det kommer en jämnårig man,
Absal, till ön - visar det sig att denne tänkt samma tankar som Hayy,
och funderat över samma problem. Människan är en meningsskapande
varelse, tycks Ibn Tufail mena. Det spelar ingen roll i vilket
sammanhang människan ingår. Placera henne på en obebodd ö och hon kommer
förr eller senare att söka meningen med tillvaron.
Djuren lever sina liv enligt mönster som är
förutbestämda. Människan skapar egna mönster. Men inte i första hand för
att få praktisk vinning. Hon försöker förstå. Viljan att förstå har sin
grund i vad Aristoteles (som ibn Tufail i likhet med andra muslimska
filosofer tillgodogjort sig) kallar "människors undran". Människor är
"förbryllade", skriver Aristoteles. "Först är de förbryllade inför
föremål som ligger nära till hands, sedan utsträcker de undan för undan
sitt frågande till större ting som månens fenomen och solen och
stjärnorna och om universums ursprung."
Hayys historia föreligger nu i svensk
översättning av Öjeving Lång. Det är Alhambra som står för utgivningen,
en i raden av klassikerutgåvor, en kulturgärning i dessa antiislamismens
dagar. Jan Hjärpe har skrivit en instruktiv inledning som sätter in
verket i sitt historiska sammanhang. Hayy ibn Yaqzan översattes till
latin på 1600-talet och ganska snart även till engelska. Det är
uppenbart att den haft betydelse för upplysningstidens tankar om en
naturlig pedagogik. Däremot har man i väst knappast tagit till sig de
mer subtila inslagen i Hayys historia: saknadens roll i kunskapssökandet
som den kommer fram i berättelsen om hindens död, Hayys stora sorg som
han överbryggar genom att skapa en mening, brottet med en ursprunglig
gemenskap mellan människa och djur.
Hayys historia är naturligtvis orimlig. Men
liksom Robinson Crusoes säger den någonting om den kultur den tillkommit
i. Robinsons Europa är på väg in i industrialismen, de erfarenheter han
förvärvar på ön ger honom kapital till en kommersiell karriär. Robinson
lämnar sin ö som en rik man. Europeisk vetenskap har vid början av
1700-talet, då Defoe skrev sin roman, genomgått en omvälvande förändring
som ställt den i nivå med teknikens snabba utveckling. Muslimsk
vetenskap stod vid samma tid kvar på den nivå där den befann sig under
Ibn Tufails tid. Den är genomsyrad av filosofiska och religiösa
perspektiv, dess främsta uppgift är att söka svar på livets
existentiella frågor.
Men det finns också en annan skillnad
mellan de två berättelserna. När Robinsons tjugosjuåriga ensamhet bryts
av att en annan person kommer till ön gör han genast denne till sin
underlydande; han berövar honom hans namn och ger honom i stället namnet
på en arbetsdag, Fredag. (En central uppgift för Robinson är att skilja
mellan arbete och fritid.) Hayy ser i Absal en medmänniska, en person
att utbyta tankar med. Makt över människor skapar ingen lycka, inte
heller någon varaktig rikedom. När Hayy och Absal efter att ha upptagits
av ett förbipasserande fartyg och förts till en rikt utvecklad grannö
där de får en framskjuten position vid hovet väljer de att återvända
till sin egen ensliga ö. Det är där det goda livet kan levas: ett liv i
begrundan, samtal och vänskap. Eller som den ungefär samtidige poeten
och mystikern Jalal ud-Din ar-Rumi uttrycker det: När jag är nära
vännens läppar / säger jag det som sägbart är./ Den som skiljs från
samtalet/ blir utan tal fastän han har hundra melodier.