Ur förord till
De arabiska folkens historia
(övers. av Bo Ericson)

År 1382 bad en arabisk muslimsk lärd, i tjänst hos härskaren i Tunis, sin herre om tillåtelse att göra pilgrimsfärden till Mecka, och när han hade fått den tog han en båt till Alexandria i Egypten. I sitt femtionde år lämnade han, som det visade sig för alltid, länderna i det Maghrib där han och hans förfäder hade spelat en viktig och mångskiftande roll. 

Abd al-Rahman ibn Khaldun (1332-1406) tillhörde en familj som hade utvandrat från södra Arabien till Spanien, sedan landet erövrats av araberna, och som hade slagit sig ner i Sevilla. När de kristna kungarikena i norra Spanien bredde ut sig mot söder, gav sig familjen av till Tunis. Många traditionellt kulturbärande ämbetsmannafamiljer gjorde detsamma, och i städerna i Magbrib (västra delen av islams värld) bildade de en patricierklass vars tjänster togs i anspråk av de lokala härskarna. Ibn Khalduns farsfarsfar spelade en roll i hovpolitiken i Tunis, föll i onåd och avrättades. Hans farfar var också ämbetsman, men hans far övergav politiken och ämbeten för den lärdes tillbakadragna liv. Själv fick han en omsorgsfull uppfostran enligt tidens skick. Både av sin far och av lärda män som undervisade i moskéerna och skolorna i Tunis eller som besökte staden.  Han fortsatte sina studier när han under sina tidiga mannaår bodde i andra städer, eftersom det var en del av den tradition som han hade ärvt att en man skulle söka kunskaper hos alla som kunde förmedla dem. I sin självbiografi uppger han namnen på dem vars föreläsningar han åhörde och de ämnen som de undervisade i: Koranen, av muslimerna betraktad som Guds ord uppenbarat på det arabiska språket genom Profeten Muhammed; Hadith, eller traditioner om vad Profeten sagt och gjort; rättsvetenskap, läran om lag och samhällsmoral uttryckligen grundad på Koranen och Hadith; det arabiska språket förutan vilket religionsvetenskapen inte kunde förstås; och även de rationella vetenskaperna matematik, logik och filosofi. Han ger detaljer om sina lärares personligheter och liv och berättar att de flesta av dem, liksom hans föräldrar, dog i Digerdöden, den stora pesten som svepte fram över världen i mitten av 1300-talet. 

Ibn Khalduns suveräna skicklighet att behandla språket och hans kunskaper i juridik gav honom redan i unga år en tjänst hos härskaren i Tunis, först som sekreterare och därefter på mera ansvarsfulla och därför osäkra poster. Sedan följde tjugo år av växlande öden. Han lämnade Tunis och tog tjänst hos andra härskare i Maghrib. Han begav sig till Granada, huvudstad i det muslimska Spaniens sista överlevande kungarike, kom i gunst där, blev sänd i ett uppdrag till den kristne härskaren i Sevilla, hans förfäders stad, men blev föremål för misstankar och avreste skyndsamt till Algeriet. Än en gång innehade han ett ämbete, han handlade regeringsärenden på morgonen och undervisade sedan i moskén. Han medverkade till att arab- och berberhövdingar från stäpperna och bergen svor hans härskare tro och lydnad, och det inflytande han vann hos dem kom till nytta när han, vilket hände om och om igen under hans liv, föll i onåd hos sin herre. Vid ett sådant tillfälle tillbringade han fyra år (1375-1379) i en borg på den algeriska landsbygden under beskydd av en arabiska hövding. Det var år då han var fri från världens affärer, och han fördrev tiden med att skriva en historia om Maghribs dynastier, sedd i ett brett perspektiv.

Första delen av denna historia, al-Muqaddima (Prolegomena: Introduktion till världshistorien) har fortsatt att väcka intresse ända till våra dagar. I den försökte Ibn Khaldun förklara dynastiernas uppgång och fall på ett sätt som kunde tjäna som prövosten för att bedöma trovärdigheten av historiska berättelser. Den enklaste och tidigaste formen av mänskligt samhälle var, menade han, den som fanns hos stäppernas och bergens folk, som odlade sin gröda och födde upp sin boskap och som följde ledare vilka inte hade någon organiserad tvångsmakt. Sådana folk hade en viss naturlig godhet och energi, men de kunde inte själva skapa stabila regeringar, städer eller hög kultur. För att detta skulle bli möjligt måste det finnas en härskare med absolut auktoritet. En sådan kunde befästa sin ställning bara om han hade förmågan att samla och dominera en skara följeslagare genomsyrade av ’asabiyya, dvs en gruppsolidaritet inriktad på att gripa och behålla makten. Denna grupp kunde bäst hämtas från stäppens och bergens handlingskraftiga män; den kunde hållas samman av känslan av en gemensam härstamning, verklig eller mytisk, eller av beroendeställning, och förstärktes av en gemensam religionstillhörighet. En ledare med stark och sammanhållen grupp följeslagare kunde grunda en dynasti. När dess välde var stabilt, skulle folkrika städer växa upp och i dem skulle det uppstå specialiserade hantverk, möjligheter att leva i lyx och en hög kultur. Varje dynasti bar emellertid inom sig fröet till sin egen nedgång; den kunde försvagas av tyranni, utsvävningar och förlust av förmågan att befalla. Den varaktiga makten kunde övergå från härskaren till medlemmar av hans egen grupp, men förr eller senare kunde dynastin ersättas av en annan, bildad på liknande sätt. När detta hände kunde inte bara härskaren försvinna utan också det folk som hela hans makt hade vilat på och det liv som de hade skapat. Som Ibn Khaldun säger i ett annat sammanhang, ”när det inträffar en allmän förändring i förhållandena, är det som om hela skapelsen hade stöpts om och världen omvandlats, som om det blivit en ny skapelse och en ny värld”. Persernas och bysantinarnas riken, som var de största på jorden vid den tiden hade ersatts av araberna, vilkas styrka och sammanhållning hade skapat en dynasti vars välde sträckte sig från Arabien till Spanien, men de hade i sin tur ersatts av berber i Spanien och Maghrib och av turkar i öst.

När härskarnas lycka vände drog den med sig deras tjänares. Ibn Khaldun började en ny karriär när han reste till Alexandria. Han gjorde inte pilgrimsfärden den här gången, fast han skulle göra den senare, utan for till Kairo, som slog honom som en stad i en helt annan skala än den han kände till: ”världens huvudstad, universums trädgård, nationernas mötesplats, en myrstack av folk, islams högsäte, maktens tron.” Kairo var huvudstad i Mamluk-sultanatet, en av den tidens största muslimska stater, som omfattade både Syrien och Egypten. Han presenterades för härskaren, vann hans ynnest och erhöll till en början en pension och sedan en plats som lärare i först en och sedan en till av de kungliga skolorna. Han skrev till sin familj att komma till honom från Tunis, men de drunknade alla under sjöresan.

Ibn Khaldun bodde i Kairo till sin död. Mycket av hans tid tillbringades med att läsa och skriva, men mönstret från hans tidigare liv upprepades i dessa växlingar mellan inflytande och onåd som han skyllde på sina fiender men som kan ha haft sina orsaker i hans egen personlighet. Flera gånger utnämnde härskaren honom till domare i en av de främsta domstolarna, men varje gång miste eller lämnade han posten. Han reste med sultanen till Syrien och besökte de heliga platserna i Jerusalem och Hebron, han for dit en andra gång när Damaskus belägrades av Timurlenk, en av de stora asiatiska erövrarna som hade skapat ett imperium som sträckte sig från norra Indien till Syrien och Anatolien. Han hade samtal med Timur, vilken han såg som ett exempel på den makt att befalla, fast grundad på styrkan hos hans armé och folk, som kunde grunda en ny dynasti. Han kunde inte rädda Damaskus från plundring men försäkrade sig om fri lejd tillbaka till Egypten. På vägen blev han emellertid rånad i Palestinas berg.

Ibn Khalduns liv, som han beskrev det, säger oss någonting om den värld som han tillhörde. Det var en värld full av påminnelser om förgängligheten i all mänsklig strävan. Hans egen karriär visade hur instabil den intressegemenskap var som dynastier litade till för att behålla sin makt; mötet med Timur vid Damaskus gjorde det klart hur uppstigandet av ett nytt välde kunde påverka städers och folks liv. Utanför staden var ordningen osäker; en härskares sändebud kunde bli plundrad, en hovman som fallit i onåd kunde söka sin tillflykt bortom stadens kontroll. Föräldrarnas död i pesten och barnens i skeppsbrott lärde ut läxan om människans maktlöshet i händerna på ödet. Någonting var beständigt emellertid, eller tycktes vara det. En värld där en familj från södra Arabien kunde flytta till Spanien och efter sex århundraden återvända närmare sin ursprungsort och fortfarande befinna sig i välbekanta omgivningar, hade en enhet som överskred skillnader i tid och rum. Det arabiska språket kunde öppna dörrar till ämbeten och inflytande överallt i den världen. Kunskaper, samlade och förmedlade genom århundradena av en räcka kända lärare, bevarade ett moraliskt samfund även när härskarna växlade. Vallfartsorterna, Mecka och Jerusalem, var oföränderliga poler i människans värld även om makten skiftade från en stad till en annan. Och tron på Gud som skapade och upprätthöll världen kunde ge en mening åt ödets slag.