Bönen och svärdet, essäer om arabisk kultur av Adonis - Alhambra Förlag

"Nu fruktar jag att den västerländska demokratin kommer att omvandlas till en "vild demokrati", för att använda ett uttryck av Claude Lefort. Jag fruktar att varje krig som Västerlandet för mot arabvärlden aldrig kommer att bli något annat än explosionen av ett historiskt och religiöst komplex som under lång tid trängts bort: "Förinta Babylons söner, Orientens söner..." Och jag fruktar att den ömsesidiga oförståelse som utvecklats mellan arabvärlden och den västerländska världen leder oss mot en tid då det inte längre finns någon annan tröskel att passera för att gå in i framtiden än bönen och svärdet." (Adonis)

Bönen och svärdet
eller
Den "vilda demokratin"
(1991)

Inget av det som har hänt i arabvärlden den senare tiden borde förvåna oss. Det som visar sig idag på ett så iögonenfallande sätt visar ingenting som är nytt om man tänker på den situation som i tysthet har utvecklats i hela arabvärlden — med olika nyanser i olika länder — sedan andra världskrigets slut och sedan arabernas "befrielse" från Västerlandets ok.

Tyvärr är det heller inget förvånande med att det återigen är människan som människa som var dag mördas eller fängslas i denna arabvärld i namnet av en internationell legitimitet vilken förblir främmande för henne, eftersom hon på sin egen jord är berövad sin rätt och sin frihet. Och det är heller inget förvånande med att denna internationella legitimitet kan ta formen av ett krig mellan regimer och stater för andra regimers och staters räkning. Allt detta kräver av oss araber, liksom av västerlänningarna, att vi på nytt tänker igenom arten av de förbindelser som finns mellan våra två världar, och att vi tänker igenom vilken typ av dialog som dessa förbindelser kräver.

Att diktaturerna, av vad slag de vara månde, inte fäster någon som helst vikt vid människan och friheten är ett odiskutabelt faktum. De flesta arabiska intellektuella är medvetna om den fördärvliga karaktären hos de diktaturer som finns i deras länder, och de bekämpar dem. Men varför har Västerlandet så sent blivit medvetet om denna sanning, som ändå har varit vitt spridd sedan lång tid tillbaka genom press och annan information? Varför har de flesta västerländska författare tigit om denna situation? Varför har Västerlandets samvete tigit inför de individuella och kollektiva massakrer som dessa diktatorer har begått mot sina folk? Vilka är de västerländska författare som har haft modet — eller klarsyntheten — att fördöma det stöd som vissa regimer har fått mot andra, särskilt genom försäljning av vapen och militära krediter, samtidigt som de mänskliga rättigheterna har förhånats överallt, när detta stöd enbart legitimerades i namn av Västerlandets ekonomiska och strategiska intressen? Vad fanns det för annat skäl att blunda för massakrerna, förstörelsen och tortyren i det ena landet och fördöma dem i ett annat — annat än den egoistiska hänsynen till dessa intressen?

Att försvara de mänskliga rättigheterna är en grundläggande princip som är grundvalen för all demokrati. Låt oss tacka Västerlandet för alla tillfällen då det har försvarat dessa rättigheter, men låt oss inte glömma bort att principernas etik är en och odelbar, att den inte skiljer mellan ett folk och ett annat, att den gäller människan som sådan. Annars fjärmas denna etik från sina mål och blir ett privilegium som bara vissa folk får komma i åtnjutande av, och då besmittas försvaret av de mänskliga rättigheterna av rasism och diskriminering. Tyvärr tvingas man konstatera att den västerländska diskursen ofta har intresserat sig för vissa människors rättigheter i vissa delar av världen och glömt bort dem eller struntat i dem i andra. Därmed har den ursprungliga oantastliga principen fått karaktär av en politisk bricka och upphört att vittna om en autentisk tro på det humanitära idealet.

Tacksamt måste man notera att det europeiska medevetandet har vaknat för respekten av de mänskliga rättigheterna i Afrika, Kina, Tibet och Sydamerika liksom Östeuropa. Och man måste notera en viss uppmärksamhet inför de problem som befolkningen står inför i dessa delar av världen. Men de länder som breder ut sig över två kontinenter och befolkas av dem man kallar araber, förtjänar de inte att omfattas av samma intresse?

Varför har det västerländska medvetandet inte försvarat kurdernas rättigheter, armeniernas och andra minoriteters som finns i arabvärlden? Varför har det inte ägnat sig åt palestiniernas öde när de lever i den svartaste misären — förstörda hus, ockuperade byar — sedan mer än ett halvsekel?

Varför har de västerländska författarna inte solidariserat sig med sina arabiska bröder för att stödja det humanitära idealet genom ett försvar av de mänskliga rättigheterna för araberna i allmänhet, som nästan överallt saknar de mest elementära av dessa rättigheter? Och varför har de godkänt export av de mest sofistikerade vapen till förhärjade områden i stället för att hjälpa länderna att utveckla sina ekonomiska och kulturella möjligheter? Det västerländska medvetandet tycks inte alls syfta till att hjälpa araberna att erövra vetenskap, kunskap och frihet, bara att skaffa bomber, stridsvagnar och flygplan. Ja, västerlänningarna ger araberna intrycket att de står för allt det mest antidemokratiska och mest människofientliga, och att de alltid stöder de härskande arabiska regimerna, det vill säga förtrycket och tyranniet.

När de liberala judiska intellektuella själva till exempel fördömer statens politik mot palestinierna på de ockuperade områdena, bevarar den västerländska diskursen om denna konflikt enbart de argument som syftar till att stödja Israels nuvarande politik, utan att bekymra sig det minsta om historien om förhållandena mellan araber och judar. Ett sådant stöd gör det omöjligt att se någon möjlig gemensam framtid för de två lägren: som om man som fiende till araberna automatiskt vore vän till israelerna! Borde man inte i stället tänka att det enda riktiga stödet till Israel är upprättandet av en varaktig och rättvis fred? För detta krävs det att Västerlandets tänkare anstränger sig att komma ur konfliktens återvändsgränd och i stället rör sig mot ett ömsesidigt erkännande av de två lägren, mot en renässans för de historiska band som finns mellan judar och araber, i ett perspektiv som är civilisationens, inte enbart strategins.

Ingenting sådant har man ännu försökt. Tvärtom fortsätter Västerlandet att se en enda sak hos araberna, nämligen deras fientlighet mot Israel, och att se till sina egna möjligheter att sälja vapen. Vilken reaktion kan man under sådana förhållanden vänta sig bland araberna, som lever i förtryck på sin jord, inte bara i förtryck från regimerna i sina egna länder, utan också i förtryck från de västländer som stöder dessa regimer genom att förse dem med vapen?

Hur ska man kunna kritisera araberna om de uttrycker sin bitterhet mot Västerlandet, då de gör samma sak mot de regimer som de påtvingats — och att denna bitterhet ända tills nu tyvärr har förblivit tyst?

III

Att den ena eller andra diktatorn periodvis kan väcka en viss sympati i arabvärlden genom att påstå sig stå för det arabiska folket i dess helhet bör inte här tas med i beräkning. Det viktiga är att undersöka de underjordiska orsakerna till sådana rörelser. Under inga förhållanden styrs de som sympatiserar med sådana diktatorer i sitt handlande av någon rationell analys av fakta eller av någon klar politisk vision. I kriget mot Västerlandet ser de bara en revolt, för i tvåhundra år har detta Västerland struntat i deras rättigheter till frihet och demokrati. Det är enbart fråga om ett uttryck för deras förbittring och besvikelse, det är ett skrik av trots ur deras inre förtvivlan.

För min del vägrar jag att gå in i denna identifikationsprocess, och jag ansluter mig inte heller till den västerländska diskurs som är förhärskande i hela Europa. Jag fortsätter att se Västerlandet genom dess kreativitet och dess skapande människor, och jag hoppas att de europeiska tänkarna ska kunna se arabvärlden på samma sätt. Araberna kan inte reduceras enbart till en oljeresurs, lika litet som de bara är poliser vilka påtvingar folk till bön och lika litet som de kan identifieras med partier vilka påstår sig vara Guds försvarare. Araberna har också de sin kreativitet och sina skapande andar, bland dem finns det människor som kämpar för rättvisa och frihet i världen, och de har sin roll att spela i världscivilisationen och världskulturen. De låter sig inte luras av den ena eller andra tillfälliga diktaturen.

Det europeiska samvetet borde minnas att den horisont som öppnats av revolutionen i västvärlden, i första hand genom Franska revolutionen, inte bara gäller för den västerländska människan, utan omfattar hela mänskligheten. Européerna bör inte tappa ur sikte att religionen i de traditionalistiska samhällena inte så mycket är ett religiöst problem som en politisk och social fråga, eftersom den är ett hinder för förnuftets och tänkandets frihet och därmed också för framsteg. Här måste man erkänna att det europeiska medvetandet nu i slutet av 1900-talet tycks regrediera i förhållande till vad det varit under de två föregående seklerna. I stället för att fortsätta förnuftets revolution bidrar det genom sin kapitulation till att förstärka den revolution som håller på att fullbordas inför våra ögon och som pekar mot integrismens och obskurantismens seger.

Kanske kräver jag mer av det europeiska medvetandet än det klarar? Har jag mer förtroende för det än man bör ha? Nyss sade jag att jag inte kan se något förvånande i det som nu händer i arabvärlden. Men jag måste tillägga att det är viktigt med självkritik; det är det alltid när man kritiserar den Andre. Alltså frågar jag: vad är grunden till problemet? Ligger felet hos den Andre eller hos oss araber?

Om vi vill befria oss fullständigt från den västerländska hegemonin; om vi verkligen vill bygga vårt liv, vår kultur, vår civilisation med våra egna krafter, hur ska vi då kunna förverkliga en sådan strävan, när våra regimer i allt väsentligt bygger på ställningstaganden som redan från början och i stor utsträckning legitimerar Västerlandets, särskilt Förenta staternas hegemoni? Lika litet som Orienten är Västerlandet ett; det finns flera Västerländer och flera Orienter. Vad jag menar här när jag säger Västerlandet är inte en totalitet, utan en politisk och ekonomisk makt; det hoppas jag läsaren förstår.

Vi lever i skuggan av regimer som isolerar sina folk och inringar dem, som fråntar dem deras rättigheter och enbart låter dem behålla plikten till lydnad och underkastelse. Dessa regimer föraktar den skapande energin, de omvandlar de intellektuella, konstnärerna, författarna till enbart funktionärer i maktens tjänst, och de förföljer dem som vägrar att vara enbart betalda agenter. De förvaltar sina folks och sina länders rikedomar enbart för att stärka sig själva och säkra sin egen kontinuitet i stället för att ställa rikedomarna i tjänst för social, ekonomisk och kulturell utveckling. De styr folk där majoriteten av individerna inte ser någon utväg, inte kan sätta in sina krafter i något arbete.

Sådana regimer frodas vid mötespunkten mellan två kontinenter, på de platser som är den mänskliga civilisationens vagga och där det idag bara är analfabetismen, misären och terrorn som härskar. De bygger på okunnighet och fattigdom: i dessa länder finner man nu mot slutet av 1900-talet inte en enda tidning som framlägger synpunkter vilka skiljer sig från den officiella och söker öppna horisonter utanför den kontroll som utövas av olika institutioner vilka är språkrör för makten. Dessutom: när dessa regimer vänder sig till Västerlandet är det enbart för att utnyttja vad Västerlandet har att erbjuda i fråga om teknisk, industriell och kommersiell modernitet — resultat av konsumtions-samhället.

Hur kan man under sådana förhållanden förvåna sig över att araberna ständigt drivs att inta ståndpunkter som leder dem till att förstöra sig själva, och att snart låta sig förstöras? Vilka spektakulära händelser som än inträffar på detta område så blir de aldrig annat än nya länkar i det skoningslösa maskineriets kedja.

Om arabvärldens främsta problem idag är att frigöra sig från Västerlandet måste denna frigörelse börja på arabisk mark, genom dialog och genom att man upprättar demokratin som livssystem. Det är den enda vägen för ett värdigt handlande: en total uppslutning kring principen om de mänskliga rättigheterna och kring respekten för friheterna. Parallellt krävs det att en ekonomisk ansträngning ger folken en känsla av att de existerar med egen rätt på sin jord och ger dem en verklig självförsörjning. Endast uppsvinget av en verkligt egen produktion kan ge dem känslan av att de inte alltid är beroende av Västerlandet. Det kan verka utopiskt idag, men det är inte otänkbart. Bara så kan araberna återvinna förtroende för sig själva, för sin styrka och sin bestämmelse; på så sätt kan de bli medvetna om att deras närvaro i världen inte är synonymt med krossande och "anpasslighet", utan tvärtom med utveckling, produktion, skapande och utstrålning, och att de har en oersättlig roll att spela i byggandet av människan och världen.

Jag, som bor på poesins mark, mellan orden; som bebos av mitt folk och av idén om människan; som är motståndare till krigets själva princip, jag kan inte föreställa mig hur någon mänsklig varelse, i synnerhet en poet, skulle kunna betrakta kriget som den bästa lösningen på något som helst problem. Poesin gör livet på jorden skönare, mindre efemärt och mindre eländigt. Kriget, en kollektiv kamp, hör samman med hjordandan och får människan att regrediera till barbari och omänsklighet.

Nu fruktar jag att den västerländska demokratin kommer att omvandlas till en "vild demokrati", för att använda ett uttryck av Claude Lefort. Jag fruktar att varje krig som Västerlandet för mot arabvärlden aldrig kommer att bli något annat än explosionen av ett historiskt och religiöst komplex som under lång tid trängts bort: "Förinta Babylons söner, Orientens söner..." Och jag fruktar att den ömsesidiga oförståelse som utvecklats mellan arabvärlden och den västerländska världen leder oss mot en tid då det inte längre finns någon annan tröskel att passera för att gå in i framtiden än bönen och svärdet.