Ibrahim al-Koni (f. 1948) är Libyens mest
namnkunniga författare och är sedan 1993 bosatt i
Schweiz. Al-Koni debuterade med en novellsamling 1974.
Hans samlade verk är idag uppe i mer än 50 volymer. Han
är översatt till ett 30-tal språk. I tyska tidningar har
hans författarskap nyligen presenterats som ett av vår
tids viktigaste!
Ibrahim Al-Koni föddes 1948 i Fazzan-öknen i södra
Libyen. Han är tuareg, alltså ättling till de
ökennomader som kallas ”det blå” eller det beslöjade
folket, ett folk som än idag korsar Sahara-öknen med
sina kameler utan att ta av sig den karakteristiska
slöjan framför ansiktet, och som har sitt eget alfabet,
tifi nag, och sitt eget språk, tamasheq. Ibrahim al-Koni
levde ett bofast liv, fick sin utbildning på arabiska,
arbetade sedan för olika libyska tidningar där han
publicerade sina första essäer och litteraturkritik. Han
vidareutbildade sig vid Gorkijinstitutet i Moskva, och
åberopar andligt släktskap med en av de stora ryska
författarna. ”Jag är ett barn av Dostojevskij”, sade han
i en intervju 1995.
Förutom vissa uppenbara olikheter kan hans noveller och
romaner jämföras med Gabriel Garcia Márquez´ s.k.
magiska realism. I al-Konis prosa är öknen befolkad av
både människor, djur och djinner (demoner). Förutom
vatten, en handfull fikon och gräs och bete för boskapen
är magin oumbärlig för ökenfolkets liv, som tar bruk av
den för att handskas med djinner och djur. Då används
amuletter, talismaner och besvärjelser. Tuaregerna ärver
magin från generation till generation och vördar sina
förfäder. Man ser också med vördnad på de grottmålningar
som finns i Fazzan, eftersom man ser sina förfäders
egenskaper avspegla sig i dem.
Tuaregerna lider, men de kan inte leva utan denna
rymd, där de känner frihet och där deras hjärtan fylls
med en oändlig glädje. Nomaderna kallar öknen för både
himmelrike och helvete. Och i al-Konis verk förstår man
anledningen till båda epiteten.
Men människorna som
skildras lever inte i en oföränderlig värld. I romanen
”Stenblödning” har den moderna civilisationen nått in
till hjärtat av öknen och på så sätt förstört urgamla
lagar. Författaren låter den sista överlevande gasellen
berätta om de sista av hennes artfränder. Den jägare som
är likgiltig för dessa djurs överlevnad blir plågad av
hemska mardrömmar...